Under några dagar, hösten 2018, besökte jag och Nils-Torsten Falk (från Kännungs i Hellvi på Gotland) Stockholm för att gräva lite i hans släkthistoria. Vi besökte bland annat Vaxholms fästning, Krigsarkivet och Riddarhuset. Men vi sökte även upp några s k grannar från ön. Dessutom stannade vi till vid Historiska muséet och tog en närmare titt på en silverskatt som Nils-Torsten fann hemma på ägorna när han var två år gammal.
Under januari 2018 fick jag viss massmedial uppmärksamhet efter att ha skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om varför jag har slutat att arbeta som lärare i den svenska grundskolan. Strax därefter sökte en lärare upp mig, som berättade om sin utsatta situation när hon försökt hantera en stökig elev i klassen.
Under våren har vi haft kontakt och jag har försökt stötta henne i sitt mående så gott jag har kunnat. Bland annat ville jag starkt påpeka att detta har inget att göra mot henne som person; det här är ett systemfel som vi måsta ändra på. Därför har jag gjort den här filmen för hennes skull, att hon nu ska kunna försöka skruva sig loss från detta hemska städ och börja tänka på en ny framtid.
Det är hon värd - hon som vågade ta ställning för vår demokrati!
I min värld har min far alltid spelat badminton. Det började på ett regemente på Gotland, i en svinkall hall. Och han har inte slutat än. Det är verkligen en seg gubbe..
Det här med ledarskapet… Har vi kommit någonstans med det? Nja, det är nog si och så med det. I alla fall om vi lyssnar till internationellt ledande kommunikationsforskare, såsom Richard Varey:
«Det behövs en förskjutning från kontroll till förtroendeskap – det kräver en inställningsförändring från egenintresse till service; från patriarkat till partnerskap; från medgivande till samordning; från beroende till egenmakt; från inblandning till deltagande.»
Min första kontakt med en kommunikativ ledare, fick jag redan som trettonåring på fritidsgården Puma i Visby. Genom ett projekt finansierat av Socialstyrelsen, fick vi tonåringar möjlighet att möta vuxenvärlden (samt oss själva) på ett innerligt sätt. Men den avgörande faktorn till denna speciella fritidsgård var dess föreståndare, Owe Järlö. Under en helg, hösten 2013, träffades vi ett gäng gamla gårdsbesökare tillsammans med honom och mindes vår unika fritidsgård.
Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till Almedalsveckan. Den säger så mycket om oss i Sverige; att vi är duktiga på att formulera oss och prata om vad vi vill uppnå. Men utanför den välputsade fasaden sker något annat. I verkligheten blomstrar inte vår nationella tillväxt - färre blir politiker i en tid av populistiska idéer. Hur ska vi förhålla oss till det? Vad är egentligen viktigast när vi möts där, varje år under första veckan i juli? Är det att få säga precis vad man vill? I min värld är det inte det.
Under 2016 och 2017 tog jag med mig filmkameran till Almedalen. Resultatet blev en lektion i samhällskunskap:
Tryffelsvampen som växer ca 1 dm under marken, mognar sporadiskt under hösten. Och hur sjutton ska man veta när det är dags att gräva? Jo, med hund förstås.. De känner när den enskilda svampen är dags att plocka. Och det är ju tur, eftersom den börjar ruttna efter ca 2 veckor. Sedan då? Hur gör man ren den? Kika här.
När jag var färdig med min utbildning som kommunikationsstrateg, var jag främst fylld av allt engagemang som fanns på Campus Helsingborg. Dessa forskare samt alla hänvisade teoretiker och filosofer gjorde stort intryck på mig. Det fanns ett stort hopp om att kunna utveckla alla våra organisationer, så att vi faktiskt får ett bättre resultat och bättre hälsa. Även om forskningen i sig avslöjade det motsatta.
Men jag visste också att det skulle bli knepigt att prata om dessa mjuka värden i en (västerländsk) värld som i mångt och mycket främst räknar pengar. Därför begav jag mig aldrig in i det traditionella kommunikatörsyrket. Jag ville inte ta risken att gå vilse i en djungel av prat som i mina öron kom för långt från verksamhetens kärna.
Däremot köpte jag på mig en välfungerande teknisk utrustning och började titta runt efter de ledare som verkligen lyckas att leverera ett gott resultat utöver det vanliga. Jag ville gå den motsatta vägen och leta mig fram till vad som är bärande för en enda människa för att uppnå den där speciella gruppdynamiken, det där speciella flödet mellan människor som är så naturligt men så svårt att konstruera i en stressig tillvaro.
Jag fick syn på Emma Karp Lundström och hennes enorma äppeltavlor på den årliga Äppelmarknaden i Kivik. Och här är berättelsen om hennes kommunikativa ledarskap; hur hon får andra att utföra ett arbete utifrån ett motiv som hon bär i kroppen.
Tack Emma för att jag fick finnas bredvid dig ett tag. Tack för alla samtal - denna ovärderliga, naturliga kunskap om att få till ett sammanhang med sig själv och resten av världen.
Jag blev ombedd att göra en reklamfilm utifrån min dokumentär "Emma och vikten av äpplen". Det är jag oerhört tacksam för idag. Det fick mig att tänka till, att sätta ord på min röda tråd. Så här blev resultatet.
Via facebook kom jag i kontakt med Reidar Jönsson, för några år sedan. Förmodligen för att vi har många gemensamma vänner där. Och när jag fick klart för mig att han också bodde i Skåne, kunde jag inte låta bli att fråga ifall han ville ses och prata lite film. Jodå, så vi sågs över en lunch på Hotell Svea i Simrishamn. På den vägen är det. Sedan dess har jag följt honom med min kamera, filmat många olika sammanhang som han befinner sig i medan han ännu är fullt aktiv som författare. För det är något visst med honom. Han har förhållit sig till sitt eget liv som fascinerar mig; han tog itu med sig själv väldigt tidigt i livet och gjorde det till sin försörjning. Visste ni att han har skrivit en triologi om det? Den första boken känner ni förmodligen till, "Mitt liv som hund". Men sedan kom även "En hund begraven" och "Hundens paradis". I dessa försöker han klura ut hur hans relationer format och påverkat honom, med sitt förflutna i backspegeln. Det är inte annat än att jag blir avundsjuk. Man vill ju förstå sig själv, inte fastna i vissa känslor och ändå leva livet fullt ut. Eller hur?
Här är en liten filmsnutt ihopklippt av mig, en liten hälsning från Reidar Jönsson till musikfestivalen "Bushwick Book Club" i Seattle. De valde 2017 att skapa musik utifrån hans bok och filmmanus "Mitt liv som hund". Och Reidar hade inte möjlighet att åka dit.
Strax utanför Hässleholm i Skåne, i närheten av Öraholma, bor Leif B Frid i ett enkelt litet hus. Där lever han sin pensionärsdröm. Han är något så ovanligt som en bokmorska - en utbildad journalist som hjälper människor att nå sina drömmar till en billig kostnad, att skriva och ge ut böcker. Och till dags datum har han förlöst ca 90 stycken, inom många olika områden som konst, ekonomi, lyrik, skönlitteratur, djur, teknik, utbildning, mystik, hälsa, psykologi, musik, natur, arbete, sport.. Listan kan göras mycket längre. Leif är väldigt speciell i mina ögon. Med sin enorma stora kärlek till den lilla människans kamp att klara av livets motgångar, tar han emot sina skribenter vid sitt skrivbord, bjuder dem på lunch och njuter av att bistå andra med sin kunskap. Det måste jag bara dokumentera. Kan inte låta bli.